Idag känns det bättre igen! Att umgås lite med goda vänner och få perspektiv på tillvaron är aldrig fel. Tänk att de orkar lyssna och kan ge förklaringar fastän man själv knappt vet vad det är man känner. Kan de vara för att de känner en väldigt bra kanske? Ibland behöver man att någon annan talar om vad man känner, för att man ska inse att det är precis så! Så vad känner jag då?
Under en väldigt kort men intensiv period var en viss person mitt solljus, allt var rosenrött och inga mörka moln hängde över mitt liv. Jag valde att se det så, jag ville att allt skulle vara rosenrött. Kanske såg jag varningstecknen, men jag tror faktiskt inte det. Förutom den sista veckan, men då var det försent. Det var inte sanningen i sig gjorde ont, utan sättet det gjordes på och min hjärna har haft svårt att förstå att mannen jag lärt känna under här tiden och den fega stackaren jag "pratade" med den kvällen är samme man.
Jag vill fortfarande inte tro att allt bara lögner och eftersom jag inte får några svar så kan jag själv välja min "sanning". Hur som helst har jag gått vidare, även om grubblerierna vaknar till liv ibland.
Men nu vet jag vad jag göra när det händer. Lyfta luren och ringa, till världens bästa!