Har precis lämnat barnen på dagis och sitter med kaffekoppen och försöker hitta motivation till att ta tag i studierna. Som vanligt när det är grupparbete så händer det ingenting. Man väntar och väntar och så får man jobba häcken av sig sista dagen. Så idag blir det till att skriva om verksamhetsstyrning istället. Har inte så mycket kvar så det kanske kan bli klart idag om jag lägger på ett kol. Problemet var bara att hitta motivationen.

Utanför fönstret vräker snön ned, vilket får mig att fundera på hur vi ska ta oss hem med cyklarna från dagis. Jaja, det är ett senare problem. Allt har en lösning.

Senaste dagarna har jag funderat på det här med att vara medmissbrukare. Min vän tycker att mina tankar, efter niten jag gick på, liknar en medmissbrukares. Jag hävdade argt och bestämt att "Absolut inte". De senaste dagarna har jag insett han faktiskt hade rätt. En medmissbrukare hittar alltid på ursäkter åt missbrukaren. Det gör jag INTE! Du väljer själv att missbruka, det finns inga ursäkter till varför man missbrukar. Är man stark nog och viljan finns kan man ta sig ur det. Vill man inte, så fortsätter man och hittar på anledningar och ursäkter, skyller på andra och manipulerar för att få fortsätta. Missbrukare får inte återfall, de TAR sig ett återfall och ger någon annan skulden för det. Men att jag skulle hitta ursäkter åt en missbrukare, never! Det är hans/hennes val! Däremot tror jag att medmissbrukare karakteriseras av (för) mycket empati för andra. Att bry sig, fundera på varför och vilja hjälpa. Där passar jag in. För istället för att vara arg har jag den senaste tiden funderat över vad som hänt med "honom", "hur gick det sen" liksom. Undrar om han mår bra?

Jag vill inte vara en medmissbrukare, been there - done that, så jag intalar mig själv att jag inte bryr mig. Men jag vet inte om det är rätta vägen heller. Det känns inte som jag riktigt. Jag vill bry mig om andra, samtidigt som kanske behöver tänka lite mer på mig själv. Dags att bli lite mer egoistisk kanske? :P