Idag känner jag mig tudelad. Å ena sidan är jag glad och tacksam, för att jag har mina vänner, mina barn och min familj. Å andra sidan är känner jag mig grundlurad och i ärlighetens namn så känns det inte bra. Jag har efter några dags grubblande kommit till insikt (Jag vet, jag tänker för mycket!) Det var inte sveket i sig som kändes. Herregud nej! Livet går vidare :) Det var det brutala uppvaknandet att inse att människor är falska, onda, beräknande och struntar blankt i vilka de sårar och utnyttjar i sin framfart. Jag vill inte tro att det finns sådana människor! Dessutom att har jag insett att jag (förutom att jag är naiv, blåögd och godtrogen) också är för snäll! Här sitter jag, grundlurad, och tycker synd om människan! Men vad fan är det för fel på mig?