Barnen leker så fint inne på Wilmas rum, låter de hållas en liten stund till innan det är dags för det dagliga kvällsbråket. "En liten stund till, mamma", "det här är mitt favoritprogram, som jag aldrig har sett förut", "jag är hungrig/törstig". Argumenten är många och läggningen i det här huset tenderar alltid att dra ut på tiden.

Idag när vi kom hem från dagis och skola och skulle parkera cyklarna i garaget låg ett hopskrynklat ciggpaket mitt i garaget. Hur har det kommit dit? Det låg definitivt inte där i morse. Det finns två alternativ, antingen har garagegrannen kastat in det eller så har någon varit i vårt garage. (Ja, det var olåst). I min paranoida hjärna har så klart någon varit där och jag är bara glad att märket på ciggen inte var ett annat märke för då hade jag dött. Det är fortfarande jobbigt att inte veta hur sjuk en sjuk människa egentligen är. Och i min fantasi pendlar jag mellan väldigt ond och bara tragisk. Som bilden säger är det svårt att glömma någon som gav dig så mycket och det gäller både gott och ont!