Micke har fastnat i någon kamp mellan vems ansvar det egentligen är att ta hand om en sjuk människa! Vårdcentralen (här kallad cykelverkstan) eller Faluns hjärtmottagning som ju faktiskt har påbörjat en utredning.
Just nu är läget så att vi ska till Falun på onsdag, då Micke ska göra ett arbets-ekg för att se om de kan hitta några fel då. Efter lite tjat från min sida ringde han för att höra om han skulle få träffa någon läkare efter testet var gjort, vilket han egentligen inte skulle men som tur är la de in en tid hos läkare efteråt.
Han är sjukskriven till på onsdag och sen vet vi inget mer.
Minsta påfresning gör honom helt slut, både psykiska och fysiska. Allt från att Joel gråter till att gå i upp för trappen.
Själv har jag också börjat tappa orken. Snart har två veckor passaret utan riktig sömn. (Med riktig sömn menar jag att bara behöva gå upp 3-4 gånger per till och få sova resten) Som det är nu får man vara glad om man får två timmar sammanlagt. Härligt!
Sen ska man försöka vara glad och ha ork till allt, både sånt som Micke i vanliga fall gör och det som jag alltid gör. Och med två sjuka, gnälliga barn blir det inte mycket av den varan kvar.
Att sedan få höra att man inte får vara hemma och ta hand om sin familj när de är sjuka är det sista man vill höra i det läget och bägaren tippar lätt över. Det är ju inte så att någon planerar att bli sjuk, så kul är det inte.
Har man kanske inte tillräckligt dåligt samvete ändå? Tillräckligt stor känsla av att inte räcka till? Och tillräckligt mycket oro över en make som aldrig (förrutom sina årliga herrförkylningar) är sjuk och beklagar sig?
Nej, nu ska vi ta och sova ett par timmar, om vi har tur. Imorgon är det dags för jobb igen. Tack gode gud för mormor som alltid ställer upp och vakar över våra små (och stora)!
//S***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar